Där stod vi på klippan och fiskade med en burk som linan var virad på. Och hög var klippan dessutom. Men det var vackert. Och fisk fick vi. I vackra färger. Fiskar som jag inte sett förut och ännu inte kan namnen på.

Grenada, The Isle of Spice, det var där vi var. Om man klättrar in i området alldeles bredvid flygplatsen (där det är förbjudet att gå in) och hoppar sig igenom ett massivt stenröse och sen går ungefär 20 minuter till höger så kommer man till den där lilla klippan som sticker ut i Karibiska havet.

Precis innan man klättrar upp fanns det lite tropisk växtlighet, djungelaktigt, och där hade vi lämpat av gryta och vattendunk och lite kryddor, olja, potatis och mjöl. Vad bliva månde av det här tänkte jag men fiskade glatt på.

Sen tog jag på mig att skala potatisarna också. Skulle jag inte gjort. Inte sjutton hade jag smörjt in mig i spf inte. Jag skulle ju inte till stranden *dunka-huvudet-mot-tangentbordet* men ska man fiska så borde man ju fatta att sol+vatten blir väldigt spf-vänligt om man kan kalla det så. I alla fall i Karibien. Hur som helst, skala skala skala potatis. Och den där skala rörelsen, i vattenbrynet rewarded me med den värsta solskada jag haft någongång.

När vi kom hem till rummet som vi hyrde av Miss Esther tog hon en titt på mina armar, suckade och skakade på huvudet, gick sen ut i trädgården, skar av en Aloe Vera”arm/tentakel/gren”, skrapade ur innehållet och la det i en skål, mosade det och kletade det på mina armar. Sen fick jag sitta där en stund tills det torkat och så fick det sitta i hela natten tills nästa morgon.

I’m telling you, jag blev Aloe Vera-frälst där och då. Vilken grej. Jag blev inte totalt läkt till nästa morgon, det tog några nätter, men utan det där kletet hade jag gått där med brännskador och ja, du fattar.
Tillbaka till Fisken. Grytan. Potatisen. Mjölet.

En liten eldstad byggdes snabbt upp av lite stenar och grejs och grytan sattes på och vatten hälldes i. I med fiskarna – rensade och skurna i bitar, potatisen – skalade också bitstorlek, lite salt och – mjöl, lite olja, lite salt, lite vatten knådas ihop och formas till små korvbollar – i med dessa dumplings i grytan med. När allt kokat färdigt såg det i ärlighetens namn inte riktigt klokt ut. En färglös sörja av fiskbitar, potatisbitar och dumplingbitar, men när jag väl vågade mig på att smaka

Gott!

By the way…
Jag har fortsatt med dumplings (eller ”domplin” som man kallar dem på Grenada). Man kan t ex ha det i alla buljongsoppor. I köttfärssoppa är det gott tycker jag. Dessutom experimenterar jag med olika kryddningar. Krossad svartpeppar. Kumminfrö. Dragon. Ta vad du känner för. Jag har, som du märker, inget direkt recept på varken hur mycket eller litet man ska ta av ingredienserna. Inte heller har jag egentligen någon aning om hur länge de ska koka. Det sker ”på känsla”.  Så starta känselspröten och knåda ihop lite dumplings.

Lite mjöl
en nypa salt
Lite bakpulver
några droppar olja
Lite vatten

Krydda med något om du vill. Annars går det lika bra au naturel.

Blanda ihop tills degen inte är kletig och rulla i små bollar eller små korvar eller vilken form du nu vill ha dina dumplings i. Låt dem koka med i din soppa, kanske 20 minuter.