Det luktar avgaser. Det tutas frenetiskt. Trafiken är hektisk. Trots att det bara finns två filer på de flesta gator kör man efter devisen tre filer. Vänster, höger och så en mittemellanfil, som visserligen inte finns utmärkt men den verkar finnas i alla förares huvud iallafall. Den är verklig den där tredje filen. Och så är det då bilar, tuktuks, lastbilar, bussar, kor, hundar och människor huller om buller. Och skräp. Skräp överallt. Precis överallt. Till och med på en del tak ser man skräp.
Resan till Kandy på Sri Lanka startade vi klockan fem på morgonen när det var alldeles kolmörkt ute och luften fortfarande var sval. Under vår resa genom den sovande staden är det förvånansvärt många människor vakna vid denna arla morgonstund. Alla är på väg någonstans i mörkret, i svalkan, ståendes i gathörn i sina kostymer eller färggranna saris. Jyckarna rotar igenom skräppåsar efter något att äta och där är en liten en som fått tag i en hel påse som han lyfter upp med munnen och med högburet huvud försvinner in under en skrothög för att ostört rota igenom under tidens hans kompis ligger hoprullad som en boll vid vägkanten, farligt nära den redan vakna trafiken, och sover.
När vi väl kommer utanför Colombo lugnar det sig lite. Vägarna är smala och ojämna och man skumpar fram. Avståndet till Kandy är ca 135 km, en resa som inte borde ta mer än en och en halv timme. För oss tar den tre timmar. Och det var för att vi startade tidigt när trafiken var lite lugnare! Vi kör genom landskap med grönskande berg, ljusgröna frodiga risfält och det är vackert. Så där vykortsvackert.
Men så fort vi kommer till en stad möts vi av skrangliga hus, skräp, trafik, kor, hundar, människor i kaos. Och varje gång vi passerat byn drar man liksom en lättnadens suck och njuter av det fantastiska landskapet. För Sri Lanka är fantastiskt vackert. På landsbygden, längs havet men absolut inte dess städer.
Man ser tydligt det avtryck Britterna har lämnat, i form av arkitektur och dålig infrastruktur. För vem har inte irrat runt på smala brittiska kringelkrokiga vägar som inte verkar ha någon sans och förnuft?
Vårt mål för dagen är templet Dalada Maligawa i Kandy, där Buddhas tand förvaras. Här förvaras tanden bakom guld och ädelstenar och Sri Lankeser vallfärdar hit.
Eftersom jag besökte templet med någon som var VIP, så hängde jag med på ett hörn och blev lite VIP jag med! Därav befann jag mig plötsligt inne i det allra heligaste. Dit inte många kommer och dit den folkmassa som stod utanför (som vi banade oss genom) bara kan drömma om. De skulle aldrig bli inbjudna till det allra heligaste. De stod där med sina barn i armarna och bad att den heliga Buddhas tand skulle värna om deras barn, skydda dem mot allt ont. Och så var det jag då, den långa blonda, som banar sig igenom dem och får gulddörren öppnad för sig och stiger in! Ganska orättvist faktiskt.
Väl innanför gulddörrarna får vi vänta på att munkarna skall ha mässat färdigt. Det är ganska mäktigt det där mässandet! Det lilla rummet vi fick vänta i var kantat med hyllor. På dessa hyllor fanns en massa objekt i, ja du gissade rätt, guld. Samt en del guldskålar med ädelstenar i. Alltså inte en ädelsten eller två, en hög av ädelstenar i olika storlekar och färger.
Efter ca 15-20 minuter tystnade mässandet och vi blev bjudna att komma uppför den smala vindlande trappan till ett rum, som också var klätt i hyllor med samma innehåll som de på den nedre våningen. Där fick vi vänta ytterligare ett tag. Och så fick vi något rött hällt i händerna och sen skulle vi gnugga händerna mot varandra och stryka det där röda över hjässan. Jag frågade vår ledsagare vad det var och fick beskedet att det var vätska från Sandalwoodträdet blandat med heliga kryddor. Jag vet inte jag, det var det säkert, men det såg ut som rödvin och det luktade jäst rödvin på något sätt.
Sen var det då dags att komma in till det allra heligaste och få se Buddhas tand (nåja, se är väl en överdrift. Vi fick iallafall komma nära den!). Den förvarades i en guldkista smyckad med guld och ädelstenar. Där lade vi blommor framför och bad med händerna i namaste. Det var vackert på något sätt. Lite mäktigt.
Sen gick det fort ut därifrån, svisch, och ut genom gulddörren och tillbaka in i det stora templet där detta mindre tempel finns. Sen slussades vi snabbt in i ett kontor (som inte alls var lika imponerande som templet) och, nu kommer vi till historiens kärna, blev serverade te. Med Jaggery. Sri Lankiskt te är svart och starkt och man dricker det gärna med mjölk i. Typ engelskt (vad konstigt), men för att söta det användes inte socker i vanlig mening utan Kitul Jaggery som produceras lokalt här. Det är mörkbrunt och mjukt och…väldigt gott. Det är självfallet sött. Men har en mustigare smak. Det smakar inte molass, det smakar inte Maple Syrup, det smakar definitivt inte vitt socker, inte farin och inte brunt socker. Det är svårt att beskriva smaken, men det är väldigt smakrikt, lagom sött och gott.
By the way…
Jaggery görs från palmsav. Man tappar palmen på sav och kokar den sakta tills den tjocknar och blir seg. Sedan häller man upp Jaggery’n i en form (i hemmen på Sri Lanka används oftast skalet från en kokosnöt som fuktats ordentligt för att den inte skall fastna). Äkta Jaggery, eller Kitul Jaggery som det också kallas på Sri Lanka, skall vara mörkbrun och lite mjuk. Inte som kola-mjuk, men nästan lite sandigt mjuk. Den ska nästan smälta om den lämnas öppen i rumstemperatur (nåja, kanske inte svenska rumstemperaturer, but you get the drift). Om den är hård har den blivit uppblandad med något. Då är den inte äkta vara.
