Va? Ska du inte ha VIN? Frågar mina kollegor vid julbordet. Ska du verkligen inte ha VIN? Öl då? Ta öl? Inte ÖL heller? Va, ska du verkligen inte ha ÖL? Snaps då? Här, ta en snaps. Ska du verkligen inte ha snaps HELLER?

Åtta ansikten tittar besviket och nästan lite förtvivlat på mig i dunklet i restaurangen. Jag känner att jag nästan vrider mig av obekvämhet.

Slutet av året och julen närmar sig med stormsteg. Julfest som stavas julbord. Kollegorna menar ju så väl, men det blir så fel. Inte julbordet. Det går väl an. Inte för att jag är speciellt traditionell när det gäller julmat (heller). Skulle egentligen njuta mer av ett smörgåsbord av rätter från hela världen, men det är väl bara jag verkar det som. Så, OK, jag följer med och äter julbord.

Va? Ska du ta POTATIS? Varför tar du potatis? Ta det som är DYRT säger de och lassar upp det som de tycker är dyrt. Vad det nu är. Allt i fiskväg verkar det som.

Jag tar några potatisar och lägger upp lite fint på tallriken. De dansar runt lite innan de lägger sig till ro bredvid senapssillen, klicken med gräddfil, hackad rödlök, ägghalva och röd kaviar. Se där, jag äter ju inte BARA potatis. Men ni som känner mig nu vet ju att jag faktiskt inte kan koka potatis. Och just därför är det ju så gott med nykokta små potatisar som smälter på tungan. Typ. Jättegott tycker i alla fall jag.

Julskinkan står jag över. Har kommit på att jag gillar kalkon bättre. Inte för att skinka är skinka. Jag äter alla sorters kött, men jag gillar Rudy’s stuffed turkey.

By the way…

Kommer ni ihåg att jag hade en massa vänner från Haiti när jag bodde i Miami? Som lagade en massa mat. I alla fall, Rudy var en av dem. Och han lagade en stuffed turkey som jag fortfarande lagar efter hans recept. Ibland gör jag den av en hel kyckling istället för en turkey. Kalkonen blir så stor och det smakar lika gott med en kyckling.

Så med det sagt, här kommer receptet på Rudy’s stuffed turkey. Använd kalkon om du vill. Kyckling om du vill. Det går bra vilket som.

 

 

Rudy’s Stuffed Turkey

1 turkey (eller kyckling)
2 tsp salt
2 tsp black pepper
½ cup chopped onions
½ of an onion sliced
1/3 cup chopped green peppers
½ cup of green pepper cut in strips
½ cup of fresh chopped parsley
½ cup of fresh parsley uncut
4 or more (or less) cloves of garlic
1 lb of butter (ca 455 gr)

Add 1 tsp salt, 1 tsp black pepper, lite pressad vitlök, onion, green peppers and parsley to butter. Work into paste.

Cut small opening in each side of breast but not cutting the skin of the bird and work knife so to slice the interior of the breast. Stuff paste into openings. Repeat same for legs and thighs.

Season bird inside and out with remaining salt, pepper and garlic. Cover with aluminum foil and bake in oven at 350 degrees for about 3 hours. Drain juice into pan for sauce. Continue cooking at 350 degrees without covering, basting bird every 20 minutes with sauce and removing accumulated liquids from bottom of baking pan. When golden brown, remove bird from oven, let sit for ½ hour before serving.

Add ½ cup of an onion sliced, ½ of a green pepper cut in strips and ½ cup of parsley to sauce add salt, black pepper and garlic to taste. Let simmer.

Enjoy!

Många av oss samlar på saker. En del samlar på kapsyler. Andra på tändsticksaskar (det gjorde min farfar i alla fall) eller något annat. Jag samlar på tandkräm. Men inte här hemma. När jag reser köper jag alltid en, eller några, tandkrämstuber.

I Thailand har jag en favorit. Från Sri Lanka en annan. Den från Sri Lanka är lite speciell. Den ser inte klok ut egentligen, alldeles brun är den. I innehållsförteckningen står det så här: Aralu, Velmee, Sathsanda, Pilamul, Cloves, Pepper, Munnamal Pothu, Cinnamon oil and Goraka. Vad det betyder vet jag faktiskt inte. Och Google Translate talar inte om det för mig heller. Jag hittar inte Sinhalese där (om det ens är det språket det är på).

Men det här är den i särklass bästa tandkräm jag någonsin har använt. Man känner sig superfräsch. Det varar länge. Och så är det lite sting i den. Kanske är det pepparn som gör det, inte vet jag. Men min nuvarande storfavorit är det i alla fall.

Om man inte vill ha peppar i sin tandkräm kan man med fördel laga lite pasta och sen ha i grovkrossad peppar.

By the way…

Pasta med krossad svartpeppar

Koka pastan (läs på förpackningen – tiden beror på vilken pasta du väljer).

Under tiden pastan kokar sauterar du lök och vitlök i smör. Löken skall vara mjuk men inte för mjuk, det ska finnas lite tuggmotstånd (kan man sautera lök så det blir al dente?). I en skål blandar du crème fraiche och krossad peppar. Blanda i ganska mycket krossad svartpeppar (har du en pepparkvarn där du kan välja hur grovmalet du vill ha pepparn är det bra – kör så grovt det går – annars blir det till att ta fram den hederliga gamla morteln).

Nu tar du av pastan från plattan och häller av vattnet. Men gör det fort så att pastan drar med sig lite vatten till serveringsskålen. Blanda i lökblandningen och créme fraichen. Ös på med riven parmesan och sist men inte minst lite persilja.

Servera bums endera för sig själv med en sallad eller lägg till något gott kött till härligheten.

 

Här är ingredienserna. Som så ofta när det gäller min matlagning, tar man så mycket man tycker passar.

Pasta
Lök
Vitlök
Crème Fraiche
Parmesan
Persilja
Krossad svartpeppar

Jag är en fena på hummus. Taboulleh är jag också väldigt bra på att laga.
Och en massa andra saker som inte stavas vanligt på svenska. Men nåt jag i stort sett alltid misslyckas med så är det att koka potatis. Jag fattar inte att det ska vara så himla svårt att få till det med potatis. Endera blir de för hårda eller också överkokta så man nästan kan hälla de få bitar som orkat hålla ihop ur grytan. Därför är ju potatismos lättare att göra. Men ibland vill man ju ha vanlig kokt potatis. Hur svårt kan det vara egentligen?

Med detta i åtanke finns det ju inte någon större anledning att bjuda på ett recept som innehåller potatis, eller hur?

Och hummus är ju väldigt gott. Kanske inte till köttbullar och sånt. Men till annat. Som på en buffé av smårätter till exempel. Eller varm, nygjord hummus med lite Taboulleh och ett pitabröd att skopa upp härligheten med.

Jag var på en tillställning där man hade resonerat som så att hummus är gott som plockmat. Jag håller fullständigt med. Det är bara det att när plockmaten består av salta pinnar, oliver och hummus (inga skedar eller gafflar) blir det lite problematiskt. Hur tänkte de? Att skopa upp hummusen med de salta pinnarna var ju lite svårt. Iallafall om man tog en salt pinne i taget. Och likaså med oliverna. Skulle man slicka i sig hummusen kanske. Funderade på det ett tag men la ner det. Kände att det inte skulle se så tjusigt ut.

Salta pinnar känns lite fattigt att gå och suga på och oliver är inte jättemycket min grej så det fick vara för min del.

När jag kom hem la jag kikärtor i blöt och dagen därpå lagade jag Hummus My Style som jag serverade med en härlig Taboulleh, nybakade pitabröd och Kibbeh till det. Stor njutning. Och lätt att äta.

Kaffepaus är ju högst existerande för oss. Döm om min förvåning när jag faktiskt inte fattade vad personen sa till mig. Han fick säga det flera gånger och jag stod som ett frågetecken. Efter ett tag gick det upp för mig att han skulle på tea break och skulle komma tillbaka sedan. Tea Break. Såklart. Jag är ju i teernas förlovade land. Tea Break. Silly me.

För ett tag sedan var jag på en (ja, två faktiskt men den här historien handlar om den ena) teplantager. Det var härligt att se den där vackra grönskan som breder ut sig på fält efter fält. Visserligen betyder det att man ger sig ut på en färd uppåt. Ja uppåt, där det är 15 grader istället för 30. Och när man inte har tänkt på det så fryser man när man kommer upp på de där höjderna. Och regnar det sedan dessutom när man kommer från 30 grader och sol för några timmar sedan så är det en smärre chock. Tur då att teplantagerna är breathtakingly vackra.

På teplantagerna anordnas det rundturer i tefabriken (ja, jag erkänner; även om man inte fick lov att gå omkring på teplantagens odlingar så gjorde vi ju det såklart – hur ofta får man chansen? Och ja, vi var försiktiga och gick i de gångar som fanns och skadade absolut inget – men det var tur att vi hade paraply!).

I tefabriken visar de hur tebladen torkas, och skakas, och sorteras och paketeras och allt det där. Och varje teplantage med självaktning har förstås en liten tesalong där det serveras te. Med eller utan mjölk. Väljer du att dricka utan mjölk är det gratis. Vill du ha mjölk i kostar det en försumbar slant. I anslutningen till tesalongen säljs det också plantagens förpackade te. Såklart.

Vi upptäckte dock ganska snart att vår guide hade köpt te i påsar som inte var snyggt förpackade. Det skulle han ha dolt lite bättre för det bar ju sig inte bättre än att vi absolut insisterade på att just sånt te ville vi också ha. Jamen, det är ett jättestarkt te sa han. Yes, Sir då är det det vi vill ha. We want the real thing, sa vi.

Men döm om vår förvåning; vi fick inte lov att köpa den sortens te för teplantagens anställda. Så då gick vår snälle guide iväg och skulle förespegla att han ville köpa ett paket till (för vår räkning såklart). Men tji fick han. De hade fattat galoppen.

Det slutade med att vi fick köpa ett av de två tepaketen från vår guide när vi väl kom tillbaka till bilen. Han körde ju förbi där i stort sett varje vecka sa han, så han kunde ju köpa mer nästa gång han kom förbi. Schysst av honom.

Så därifrån kom vi med ett starkt, mycket gott B.O.P.-te (Broken Orange Pekoe). Visserligen tydligen ”det som sopas upp från golven”-te. Men det var r.i.k.t.i.g.t.

By the way…
Riktigt är också min favoritmüsli. Inga tillsatser och E och sånt där. I alla fall inte som jag vet om.

2,5 dl havregryn
2,5 dl boveteflingor
2,5 dl hirsflingor
1 dl linfrö
1 dl solrosfrö
1 dl sesamfrö
0,5 dl nyponskalmjöl (finns hos Hälsokosten)
1 dl dl kokosflingor (endera väljer du det vanliga “kokosströet” eller också köper du René Voltaires kokosflagor. Rejäla doningar!)
1 dl russin
1 dl hackade nötter (ta de du gillar bäst. Jag brukar ha valnötter för det tycker jag är gott)

Blanda och förvara i en snygg burk. Då blir det gott för både kropp och själ.

En mycket god vän till mig var bördig från Sydafrika och bodde i Köpenhamn. Hos Felicity och Arne spenderade jag mycket tid från unga år tills 2004 då Felicity tyvärr gick bort. Hon är för evigt saknad.

Tillsammans lagade vi mycket och ofta mat. Jag glömmer aldrig när hon gav mig en liten kniv och en stor påse potatis och bad mig skala. Ha ha, jag kan absolut inte skala med kniv, speciellt inte när det ska gå fort, det är 20 kvinnor runt mig som lagar och hackar och skalar och skrattar och skämtar vilt på afrikaans (jag fattar alltså nada), och dunkar till mig och tycker att det där skämtet var väl kul (vilket skämt – du menar det på afrikaans..ha ha) (not). Jag är en rejäl svenska som varken talar eller förstår afrikaans och som skalar med en p.o.t.a.t.i.s.s.k.a.l.a.r.e. Efter den incidenten tog jag med en potatisskalare och la i kökslådan. Not without my potatisskalare.

Hur som helst, en liten sidorätt som ofta ackompanjerade rätterna var Feli’s Tomato Thing. Det är så den alltid har hetat för mig och jag har aldrig vetat något annat namn. Feli brukade bara säga åt mig; -Can you please do that tomato thing, och så fixade jag ihop den medan hon rörde i grytorna på spisen.

Så här gör man: tärna tomater i medium/small-bitar, hacka en rödlök fint: blanda. I med en klick aprikosmarmelad (vi använde självfallet den sydafrikanska i konservburk som heter KOO – finns på Malmborgs och Hemköp), lite olivolja och en skvätt vinäger: blanda ihop allt.

Krydda med Maldon Flingsalt och nymalen svartpeppar (gärna grovmalen så den nästan är krossad istället för malen). Låt den här röran stå i kylen och dra till sig smakerna under tiden du gör maten.

Så himla lätt att röra ihop och det lyfter vilken maträtt som helst.

Varsågod! Du får det här receptet alldeles gratis. Du kommer visserligen alltid att stå i tacksamhetsskuld, för alla du bjuder detta på kommer häpna och tycka att du är en sjusärdeles kock. Sänd en tacksamhetens tanke till Feli. Bless!

Jag dödar jäst. Nej, inte mina gäster. Jäst. Yeast.
En gång i tiden var jag jästmästarinna (om det hade funnits något sådant pris hade jag fått det. Bombis. – visserligen har jag fått en hel massa priser i mina dagar, men det har varit för reklam och det kan man ju inte baka med).

Min mormor lärde mig när jag var ganska liten att sticka ner fingret i mjölk/smörblandningen och känna av rätt tillfälle att tillsätta det till jästen. Men somewhere along the line hände nåt, för en sisådär 6-7 år sedan tog kunskapen slut. Vips så var den borta. Gone with the wind. Det var stört omöjligt att lyckas med jäst. Det har blivit en hel del platta och hårda kanelbullar och lussekatter (lussekatter saknar jag mer än kanelisar – I love saffran (och koriander, men det hör hemma i någon annan historia).

Men så en dag snubblade jag över ett recept på s k Monkey Bread. Ingen aning vad namnet kommer sig av men i receptet stod det att man skulle 1/ använda sig av termometer (vilket jag i och för sig har fattat – men det blir ju ingen sport då – och dessutom kan jag ju inte sänka mig så lågt (jag jästmästarinnan). I sanningens namn får jag erkänna att jag faktiskt försökt med termometer men lyckats att misslyckas ändå. Men säg det inte till nån som Laserturken så talande uttryckte till Tv-reportern.

Nummer två/ täck bunken med plastfolie och sätt in den i en ugn som står på eftervärme.

Hah. Since then är jag jästmästarinna igen. Om man nu kan bli det när man fuskar. Räknas det som doping, tro?

By the way...
Här är receptet på Monkey Bread. Men det är på engelska. Det går väl bra?

Jag har en tendens att köpa kokböcker när jag reser och det blir ju ofta på engelska då. Därför har jag skaffat mig måttsatser med cup etc. Det finns bra såna i välsorterade köksaffärer här hemma, om du inte är på resande fot såklart och kan inhandla lite såna nyttigheter where you are. Alltid bra att ha!

Annat bra att veta:
1 stick butter är ca 112 gram
1 cup är lite drygt 2 dl
1 ounce är ca 85 gram
8 inches är ca 20 cm
110 grader F är ca 50 grader C (43 för att vara exakt men våra spisar säger ju 50 C)
200 F är ca 100 C (åter: 93 C för att vara exakt)
350 F är ca 175 C
Vanilla extract kan bytas ut mot vaniljsocker och en liiiten skvätt alkohol (rom t ex) om du vill.

Monkey Bread with Cream Cheese Glaze

Dough
4 tablespoons (1/2 stick or 2 ounces) unsalted butter, divided (2 tablespoons softened, 2 tablespoons melted)
1 cup milk, warm (around 110 degrees)
1/3 cup water, warm (also around 110 degrees)
1/4 cup granulated sugar
1 package or 2 1/4 teaspoons rapid rise, instant or bread machine yeast
3 1/4 cups all-purpose flour, plus extra for work surface
2 teaspoons table salt

Brown Sugar Coating
1 cup packed light brown sugar
2 teaspoons ground cinnamon
8 tablespoons unsalted butter (1 stick or 4 ounces), melted

Cream Cheese Glaze
3 ounces cream cheese, softened
3 tablespoons powdered sugar, plus extra if needed
2 tablespoons milk, plus extra if needed
1/4 teaspoon vanilla extract

Get oven and pan ready: Adjust oven rack to medium-low position and heat oven to 200°F. When oven reaches 200, turn it off. Butter Bundt pan with 2 tablespoons softened butter. Set aside.

Make dough: In a large measuring cup, mix together milk, water, melted butter, sugar, and yeast.

To proceed with a stand mixer, mix flour and salt in standing mixer fitted with dough hook. Turn machine to low and slowly add milk mixture. After dough comes together, increase speed to medium and mix until dough is shiny and smooth, 6 to 7 minutes. (The dough should be sticky but if it is too wet to come together into anything cohesive, add an additional 2 tablespoons flour.) Turn dough onto lightly floured counter and knead briefly to form smooth, round ball.

To proceed by hand, mix flour and salt in large bowl. Make well in flour, then add milk mixture to well. Using wooden spoon, stir until dough becomes shaggy and is difficult to stir. Turn out onto lightly floured work surface and begin to knead, incorporating shaggy scraps back into dough. Knead until dough is smooth and satiny, about 10 minutes. Shape into taut ball and proceed as directed.

Coat large bowl with nonstick cooking spray or a tablespoon of neutral oil. Place dough in bowl and coat surface of dough with more cooking spray or oil. Cover bowl with plastic wrap and place in warm oven until dough doubles in size, 50 to 60 minutes.

Make brown sugar coating: Place melted butter in one bowl. Mix brown sugar and cinnamon in a second one.

Form the bread: Flip dough out onto floured surface and gently pat into an 8-inch square. Using a bench scraper or knife, cut dough into 64 pieces. I found it helpful to immediately separate them from the rest of the “grid” or they quickly reformed a big doughy square in 64 parts.

Roll each piece of dough into ball. Working one at a time, dip balls in melted butter, allowing excess butter to drip back into bowl. Roll in brown sugar mixture, then layer balls in Bundt pan, staggering seams where dough balls meet as you build layers.

Cover Bundt pan tightly with plastic wrap and place in turned-off oven until dough balls are puffy and have risen 1 to 2 inches from top of pan, 50 to 70 minutes.

Bake bread: Remove pan from oven and heat oven to 350°F. Unwrap pan and bake until top is deep brown and caramel might begin to bubble around edges, 30 to 35 minutes. Cool in pan for 5 minutes then turn out on platter and allow to cool slightly, about 10 minutes.

Make glaze: Beat cream cheese with powdered sugar until smooth and light. Add milk and vanilla.

Drizzle the glaze over warm monkey bread, letting it run over top and sides of bread. Serve warm.

High tea. Eller i alla fall five o’clock tea med scones och clotted cream och sylt tyckte jag skulle passa bra en dag runt 17.00-tiden. Sagt och gjort. Nu skulle jag njuta. Satte mig i de koloniala stolarna på den koloniala terrassen på det koloniala hotellet och beställde det goda.

Jag fick vänta en stund men det var helt Ok för det var en varm eftermiddagsbris och jag satt där i mitt koloniala lilla paradis. Och sen kommer den jättegulliga servitören och ger mig te. Häller upp. Häller i lite mjölk. Och går sin väg.

Sedan kommer nästa jättegulliga servitör med scones. Och sylt. Så jag ber lite kolonialt vänligt sådär, om clotted cream. Och han fattar såklart inte vad jag pratar om. Så jag förklarar att clotted cream är nästan som smör men det är inte smör (jag gillar visserligen smör men kanske clotted cream passar bättre till klassiska koloniala scones och ”High Tea”?). Och sen fortsätter jag och ber om varma scones. Istället för kalla.

Och den nya gulliga servitören går iväg och ska värma mina scones. Kommer tillbaka med fyra likaledes kalla scones. Så nu har jag alltså kallt te (väntetiden!) och fyra kalla scones. Och smör istället för clotted cream.

Och sylt.

Skam den som ger sig tänkte jag. Jag har ju faktiskt smakat nybakade scones här. Flera gånger till och med – även om det var förra året – och de var ljuvliga (scones är ju ljuvliga när de kommer ur ugnen, några timmar sedan kan man mest slåss med dem tycker jag).

En vecka senare kom jag alltså tillbaka. Beställde samma grej igen. Fick kalla scones (när i hela friden bakar de sconesen?), varmt och gott te, en klick vispgrädde (!) och två små förpackningar, den ena med apelsinmarmelad och den andra med ”Strawberry coloured melon jam”. Brrrr..

Förra veckan fick jag i alla fall sylt!

By the way

När man inte avnjuter jordgubbsfärgad melonmarmelad (Hmm!) så föreslår jag hjortronsylt (vet inte om det är det bästa till scones men det finns ju annat att njuta av).
Hjortronsylt är något av det godaste jag vet. Men inte burkvarianten. Endera kämpar jag desperat för att hitta någon som ska till/från Norrland eller Värmland eller nåt och kan hitta lite färska till mig eller också köper jag frusna.

Sen kommer det fina i kråksången: I med hjortronen i en gryta, sätt på värmen (inte vet jag, lite lagom blir väl bra), i med lite socker (nej, inte fifty-fifty, lite grand så att sylten inte smakar alltför syrligt, men det ska ju fortfarande smaka hjortron, inte socker).

Rör lite försiktigt en stund men krossa inte de vackra hjortronen. Ta grytan från spisen när du tycker att det är lämpligt och ser vackert ut. Häll i hjortronsylten i en ordentligt rengjord (med hett vatten) glasburk. Låt svalna. Lock på. In i kylen. Och ät upp den fort. Inga konserveringsmedel så det här är en färskvara. Det borde inte ta så lång tid att äta upp det här!

Jag älskar hjortronsylt till plättar, såna där minipannkakor (jag kan varmt rekommendera ett plättjärn). Det här är nåt som min mormor Astrid alltid serverade när vi kom och hälsade på. Ah, memories!

Tre vänner. I Beijing. På jakt efter rejält kaffe. Espresso för att vara mer exakt.

Det som var lättast att få tag på var ju blaskigt kaffe (t o m americano är mindre blaskigt!) eller grönt kinesiskt te.

Jag gillar grönt kinesiskt te, speciellt de där små jasmin”bollarna” som man kan hälla vatten på hur länge som helst och dricka hur mycket som helst från samma jasmin”bollar”. Ja ja, min vana trogen överdriver jag lite. Inte hur mycket vatten som helst, men i alla fall väldigt mycket. Kaffet. Just det, det var ju kaffet jag skulle berätta om.

Vi spekulerade i om vi skulle hyra cyklar och cykla på upptäcktsfärd bland hutongerna men kaffet vann. Vi skulle börja med kaffet. Efter mycket om och men (jag passade på att få håret tvättat och fönat i en salong vi passerade under vår jakt: det var om:et) (och vi hann med att titta i lite affärer och t o m handla lite också: det var men:et) fann vi ett litet kafé.

Glada i hågen beställde vi tre stycken espresso. Double shot. Sedan satte vi oss ner vid bordet och väntade.

Och blev sedan serverade sex små söta espressokoppar med kaffe. Två var alltså. Det var ju så rätt fast det var aningens…annorlunda.

Annorlunda är också mitt favoritpajskal. I det använder man både keso och grovt mjöl. Lite mer krispigt än vanliga pajskal och lite nyttigare inbillar jag mig.

Det här receptet kommer från min väninna Ewa. Supergott tycker jag. Hoppas du gillar det också!

Ewa’s goda pajskal
100 gram smör
100 gram keso
1 dl grovt mjöl
1,5 dl vetemjöl

Blanda ingredienserna och lägg kallt i 1 timme. Smörj en form.
Kavla ut degen och lägg den i formen. Se till att den kommer upp ordentligt på kanterna.
Pricka både botten och kanter (använd en gaffel) ganska ordentligt. Låt stå kallt i 15 minuter.

Värm ugnen till 200 grader. Grädda pajskalet i 15 minuter.
Tag ut och låt svalna. (nåja, jag är inte så noga med det där med svalnandet, låt det svalna lite grand bara)

Lägg i din fyllning (jag brukar använda spenat, tomater och t ex stekt svamp om jag har det hemma – du tager vad du haver (sa Cajsa Warg?) och strö över riven ost. Sedan kan du till exempel ta 2 dl crème fraiche och 2 ägg och röra ihop. Jag brukar krydda med salt, peppar, paprika och lite lite currypulver. Häll detta över.)

Grädda pajen i 200 grader ca 25 minuter eller tills pajen är färdiggräddad.

OBS! Gillar du bacon så är det gott att strö krispigt stekt bacon (i små små bitar) över.

Jag kan inte riktigt förlika mig med tomatsås på burk, tetra eller vad den nu kan tänkas komma i. Inte heller krossade tomater, passerade tomater eller nåt i den stilen.
Och när jag på fina hotellet ena dagen beställer ”Pumpkin and Ricotta Cheese Stuffed Ravioli served with Browned Butter and Fresh Herbs” och det är riktigt utsökt gott med raviolin tillredd precis perfekt och det brynta smöret smakar precis sådär nötaktigt gott så blir man glad ända in i själen.

Då, när man beställer exakt samma rätt en annan gång, på samma ställe, av samma personal (fast det är klart jag vet ju inte vem som jobbade i köket) och förväntar sig att få smaklökarna att dansa av Browned Butter men får BURKTOMATSÅS blir det en major besvikelse. Huge disappointment.

Först får man ketchup till i stort sett allt och sen får man burktomatsås. Typ lite samma sak ju. Och jag fick ketchup till lunchen också. Jag beställde ”Grilled Panini Bread stuffed with Roasted Mushrooms, Peppers, Eggplant, Tomato and [-listen to this-] Basil Aioli”. Surprise: Basil Aioli hade tydligen bytt skepnad till….ketchup.

Jag förstår inte varför jag råkar ut för j…a ketchup hela tiden. Om det står chilimustarddressing på menyn så får jag ketchup istället. Står det guacamole, ja då får jag ketchup istället. När jag sen kräver att få min guacamole (ja, jag är en jobbig gäst!) så får jag en avocado hackad i bitar, lite småhack rödlök och detta dränkt i en liter olivolja.

(Jag överdriver en aning, bara en aning – det var inte en hel liter, men väldigt mycket för några ynkstackars bitar avocado). Men de är av någon anledning duktiga på hummus här!

In ketchup we trust?

 

By the way…
Jag har fått mitt guacamolerecept från en vän som växte upp i Mexico. Och här pratar vi inte om att blanda i crème fraiche i avocadoröran. Vem i hela friden kom på det?  Inte jag iallafall.

Tillbaka till det där med att inte ha några vettiga mått i mina recept:

Några stycken mogna Avocados
Lite pressad citron
Lite finhackad gul lök
Tomat utan skinn (skär ett kryss på båda sidor, lägg i kokande vatten ganska snabbt så går det sedan lätt att dra av skinnet)
Lite finhackad chili
Pressad vitlök (allt efter smak och behag)

Rör till en lagom chunky röra.

Jag bodde en gång i Miami. Kanske är det därför jag är så hopplöst förälskad i staden och dess omgivningar. Fast jag måste erkänna att jag är nog förälskad i i stort sett hela Florida. Det är nåt speciellt med Florida.

Hur som helst så var vi ett kompisgäng där några  killar och tjejer kom från Haiti. And Boy Did They Make Great Food For Us! Någonting som jag kallade Fishies, som alla började kalla Fishies till slut, heter egentligen Akra, eller man kan skriva det Accra, eller varför inte Acra. Nå, kärt barn har många namn. Och det var säkerligen inte nåt speciellt med rätten men när den kom upp ur grytan alldeles nyfriterad – ahhh glädje. Och så besökte jag Miami Beach för inte så länge sedan och stötte där på en haitisk restaurang som heter Tap Tap. Och de hade mina älskade Akra på menyn..

Vill man inte lägga 7 USD på denna ytterst delikata förrätt så kan man ju alltid göra dem hemma alldeles själv, med lite hjälp av min vän Rudy’s recept som han så vänlig delat med sig av till mig.

By the way…
Till den här rätten ska man använda en rot (en slags potatis) som heter Malanga. Och hittar man inte den så kan man använda sig av Yuka. De finns numera här i välsorterade affärers grönsaksdiskar. V ä l s o r t e r a d e. Men som sagt, förstahandsvalet är Malanga. När man river Malanga så blir ”köttet” nästan alldeles vitt. Glöm inte skala av det bruna skalet först.

Riven Malanga (sisådär 2 cups amerikanska mått mätt)

1 liten finhackad lök

2 vitlöksklyftor finhackade eller pressade – do as you please
(om du tycker att det blir för mycket för dig så använd för all del 1 vitlöksklyfta eller vitlökspulver istället)

Ganska mycket finhackad persilja

Grön eller röd paprika (beroende på vilken färg du gillar), mycket finhackad

2 ägg (uppdelade i gulor och vitor)

1/2 – 1 cup olja (typ majsolja eller annan ljus olja – inte olivolja)

Gör så här:

Blanda Malangan, den finhackade löken och vitlöken, persiljan och paprikan. Tillsätt 2 äggulor. Blanda och salta och peppra efter behag. Vill du ha en riktig skjuts så hackar du i lite chili här. Efter behag som sagt.
Vispa sedan de 2 äggvitorna till vitt skum och vänd försiktig ner det i smeten.

Nu har du hettat upp oljan i stekpannan. När oljan har rätt värme så skedar du i små bollar eller vad man ska kalla dem i oljan så det steks/friteras tills de blir gyllene. Kolla så båda sidorna är gyllene. Det är lätt att glömma bort ibland.

Lägg över de nystekta/friterade Acras på hushållspapper så de får droppa av lite.
Avnjutes utan dröjsmål. Det är nu de är som allra läckrast.

Här är en bild på malanga, med skal och utan: